Söndagsfunderingar på café Ottenthal, Berlin
Vulgariseringen av sociologiska och psykologiska beskrivningar av livsprocesser har förstärkt offermentaliteten i våra samhällen. Med vulgarisering menar jag alla tv-program som utger sig att gå på djupet med mänskliga relationsproblem, alla filmer där kärleksparet gräver i varandra för att komma till klarhet med varför den andre inte förstår, alla kritiskt granskande undersökningar som beskriver olika gruppers beteenden eller tillkortakommanden, alla samtal man hör där någon frågar, ”varför säger du så?”. Vi har blivit så invaderade av föreställningen att ”uppifrån-perspektivet” eller vulgo-psykologiska tankar som ”jag förstår, din barndom har inte varit enkel” kan ge livskraftiga tankemodeller för mänsklig utveckling, att manga andra möjliga synsätt inte är tänkvärda, avfärdas eller inte ens står till buds! Synd!
Med offermentalitet menar jag tendensen att söka fel och brister hos andra, grupper, omständigheter eller i det förflutna, sin familj och sin uppväxt. Även det politiska samtalet präglas av detta förminskande och skuldbeläggande av de andra, det andra eller det då. Synd!
Jag tror inte längre på dessa modeller! Jag är trött på dem! De förstärker stagnation och hjälplöshet. Vulgariseringen av sociologiska och psykologiska beskrivningar av livsprocesser förstärker offermentaliteten.
Jag vill vara fri! Det betyder vuxen och ansvarstagande!