Det sista självporträttet

Också denna målning började jag utifrån min längtan efter spontanitet. Jag kastade färger, krafsade och skvätte, härjade och kämpade, men under arbetets gång växte det fram fler och fler konstruerade delar, fönsterkarmar, fyrkantiga rutor som utestängde det spontana, det okontrollerade allt mer.

Till slut blev det ett självporträtt som på ett alldeles tydligt sätt visar mitt dilemma. Jag står i det konstruerade, perspektiviska, “riktiga“ rummet, som i en osynlig tvångströja, händerna är tunga och overksamma, pannan är skuggad, bakom mig nedlagda målargrejor, en tickande klocka och ett brev. Och därute, utanför mitt fönster, utanför mitt rum, utom räckhåll för mig, flyter livet, det okontrollerade kaoset, de jordiga avgrunderna, förbi. Men här är det inga stenväggar längre som skiljer, utan en tunn vägg av glas.