Farväl Rembrandt

13 maj, 2015

Texter

Försök till en rekonstruktion; Farväl Rembrandt. Varför just Rembrandt, frågar Per, varför inte bara farväl? Från något till något… tillbaka. Till en annan medvetandenivå. Något trångt sprängdes. I skärvorna ser jag värderingar, planer, prestationstvång. Golvet består av 53 perspektiviskt exakt tecknade stenplattor, på var och en ett perspektiviskt tecknat mönster, med var sin glansdager på vänstra kanten av plattan. Den bakre delen av rummet ligger i mörker. Atmosfären är tät, tekniken är tät. De senaste veckorna har den blivit allt tätare, den har rent av blivit kvävande. På imprimituren ligger en kraftigt pålagd putrido, sedan lasyrer, lasyrer … många skikt, de sista skikten hotar att kväva mig. Min trånga ateljé fylls av denna målning till bristningsgränsen. Där står två figurer. Vilka är de? Pojken fascinerar mig. Jag tycker om honom. Mannen bredvid är stor och trygg. Men rummet är trots sin storlek trångt och kvävande. Under det halvår jag arbetat på denna bild har något med ökande tydlighet börjat dra ihop sig. Det finns inga tekniska finesser kvar att rädda denna målning med.

Något bygger på falska grunder här. Pojken står där med sin trumma. Vem är han? Varför fixerar han mig så ihärdigt? Varför står han så orörlig? Ska han någonsin slå på sin trumma?

Jag flyttat. Äntligen får jag en större ateljé, äntligen flyttar jag. Med mig har jag många dukar. M11 med Beckers Normalfärg på. En av dem har storleken 126 x 146,5 och många fernissor. I centrum av mitt väsen har en kraft växt sig starkare. Förtöjningar brister. Språnget, där har vi det, språnget. Ja, hur var det med det där språnget egentligen? Något brast, den kvävande tvångströjan av värderingar, tekniska lösningar och prestationsångest måste ha fallit av mig. I en gammal dagboksanteckning läser jag: ”Språnget, där har vi det, språnget. Att kasta sig ned för stupet, släppa alla säkerhetslinor och möta det okända med öppet sinne. Att störta sig ner för den branta ravinen, att ta sats och hoppa med förvissningen om att aldrig mera komma tillbaka, att aldrig mer bli densamme. Frågan: Kan jag flyga? är meningslös, för själva hoppet är att flyga. Det är själva språnget som är den betydelsefulla handlingen, inte det tillstånd jag eventuellt uppnår efteråt. Att flyga är alltså inget uppnående av ett viktlöst tillstånd, utan en kraftfull existentiell handling i nuet. Frågan vad som händer med mig efter hoppet visar bara att jag ännu inte är redo att jag fortfarande inte vill släppa taget om de tankar och funderingar som jag inbillar mig ska ge mitt liv form och mening.”

Plötsligt blir jag medveten om att JAG aldrig tog det där språnget, att jag någonstans måste ha släppt taget, att någonting bara brast, som av en händelse. Jag befinner mig mitt inne i en sprudlande kreativitet, ett härligt kaos av förutsättningslöshet. Besinningslöst målar jag över mina gamla självporträtt. Jag behöver mycket duk och färg nu. Där finns en på 126 x 146,5, ett bra format, men tyvärr täckt av en massa fernissor. Jag häller utan att tveka färgborttagningsmedlet över den blanka ytan. Jag börjar skrapa i de mjuknande skikten. DÅ STEGRAR SIG REMBRANDT. På den illa tilltygade ytan uppstår ett uttryck. Jag går och sätter mig på en stol. Avvaktande – DÄR – OK, du ska få leva. Jag hjälper till lite här och där med pastellkritor och bygger en ståtlig ram åt honom. Farväl Rembrandt, du har betytt mycket för mig.

Peter Backhaus Administrator

Peter Backhaus and his Archetypical Expressionism

“My art is uncompromising and direct. It is unique in its poetic, musical expression. The heart is its abode. It connects with the soul's longing for freedom, co-creation and participatory commitment. It is created in the space between rational thinking and unconscious feeling and arises from spontaneous inspirations, but ends up in a long, laborious work process. I call my style ‘Archetypical Expressionism’”.

Dr. Peter Schütt, the famous German writer and art critic once wrote, “Painting is poetry with colors. This applies to Peter Backhaus more than any other artist. The abstract painter moves like a pilot in the immeasurable sea of colors and explores the shallows and hidden reefs below sea level. In his paintings you feel the spray whirled up behind the fast ships. Looking at his works, reminds me of the great Swedish poet Tomas Tranströmer, who published "Ostseen" (Baltic Seas).”
Peter Backhaus was born in 1947 in Germany. In 1968 he emigrated to Sweden where he studied philosophy, psychology and art. In Gothenburg he became an associate Professor of art and the owner of an art school. He lives and works in Gothenburg and Berlin.
For Backhaus painting means survival, exploring his creativity is a way to keep his mental health. His paintings are internal images. They come from a level beyond time and space, beyond the personal ego, where complete stillness and total chaos coexist. They are like layers in the archetypal landscape which are deep inside of each person, regardless of culture or color.
Backhaus’s art unites and spreads optimism regarding the human psyche’s ability to bring about change. Art has helped him to process his personal German history. His exhibition, “Unwanted lives” in 1996 was his final settlement with Nazi Germany, shown in different Swedish museums. After that performance, he felt liberated from the past. It was a catharsis, the end of his mourning process. Now his inspiration comes from his inner joy, not being drifted into the common sentimental sweetness.
He works uncontrolled and spontaneously, trying to remain in the ‘now’ as long as possible, in emptiness, without meaning, or sense. On the outside it may look different; every spectator has her/his own world to associate to; their own pair of glasses give them ideas and they remember when being confronted with his mountains of scratched, dripping paint. To him it’s just color and energy. He combines so many essential, beautiful elements: freedom, personal growth, body, mind, feeling, decision making, ecstasy, meditation, reflection, introspection...
He always wants to start from zero. “No matter how long you have practiced, you are always a beginner.” (Zen quote) While he had this kind of thinking his whole adult life, he can’t deny after almost fifty years of painting he has some experience that he can’t simply put aside when he starts something new.
His work has been shown in different Swedish and German galleries and museums. Since 2019, he is represented by Pashmin Art Consortia on international level and has participated in numerous museum exhibitions in China. In October 2021 he participated in Florence Biennale. In 2022 his new series of artworks will be exhibited at Art Archive Museum (Beijing) and the art fair Art Beijing. A book is also planned to be published about his life and art.

Dela dina tankar Avbryt svar